Den engelska William Macready spelade sin Macbeth på Astor Place Opera House. Man tyckte, att hans stil att spela var diskret och intelligent. Macreadys livstil var aristokratisk och han trivdes bra i inflytelserika sällskapkretsar. Hans Macbeth blev aldrig färdig. Forrests beundrare började genast ropa, och skrika, när de såg Macready.
Skådespelet fick ett snöpligt slut. Man började kasta Macready med ägg, äpple, potatis, citron, även några stoler ven till scenen. Macready hade inget annat val än lämna estraden. De som satt på dyra platser försökte lugna ner publiken, men det var hopplöst. Den rasande publiken fortsatte sitt gravöl på gatan. Timme efter timme jublade man i festtåg under.gången av den oäkta Macbeth.
Efter oljudet tyckte Macready, att det var bäst att kasta stenen i brunnen och lämna landet. Men appeller av några uppskattade medborgare övertalade Macready att stanna. T.ex. tyckte författarna Washington Irving och Herman Melville, att den skränande massan i annat fall skulle förvildas. Efter tre dagar uppförde Macready Macbeth på Astor Place Opera House utan problem: de ljudligaste negativa opinionsyttringarna tystades ned med våld av poliser.
Under föreställningen samlades tusentals människor framför operahuset, närmast arbetare och hantverkare, tunnbindare, slaktare, timmermen och tjänare. Man bredde ut flygblad, där man frågade om det var britter eller amerikaner, som behärskar New York. Så småningom började folkskaran förbanna aristokrater, deras krypare och snobber av alla de slag. Stenknöl, som lösgjordes ur gatan träffade oavbrutet teaterhuset. Folket försökte gå in i byggnaden, men soldater hindrade det. Situationen började slita sig ur händerna. Soldater skjöt på demonstranterna. Tiotals människor dog, antal sårad steg över hundra.
Dagspressen skildrade incidenten som en konkurrens mellan två blängande aktörer. De sociala spänningarna, som oljudet innehöll blev inte obemärkt. Bråket sågs som en absurd protest mot teaterns uppväxande elitism. Man estimerade att indelning till en överklass och en underklass, som snart inte skulle rymmas i samma teater, höll på att uppstå.
Shakespeare var en del av den unga amerikanska kulturen. Under inbördeskriget ingjot Abraham Lincoln tro i sin egen armé med citat av Shakespeare. Den franska historikern Alexis de Tocqueville berättar - antagligen överdriver han - i sin bok Demokrati i Amerika, att det stod en bok av Shakespeare nästan på varje nybyggares hembord.
Även Mark Twain berättar i sin Huckleberry Finn om en teatergrupp, som spelade scener från Romeo och Julie, Richard den tredje och Hamlet. På 1800-talet parodierade man regelbundet Shakespeare i de amerikanska minstrel-komedierna. Med andra ord kände man Shakespeares skådespel alltigenom.
Ännu på 1700-talet hade teater varit en del av överklassens societetsliv. Shakespeare var då en symbol av den europeiska bildningen. Då Förenta Staterna blev självständigt börjäde även allmogen få extra dollar i sina fickor genom ekonomisk tillväxt. Fritiden ökade och pengarna räckte även till kvällsnöjen.
Skådespel var bara en del av kvällens föreställning. Före Hamlet kunde man se trollkonstnärer, akrobater eller gymnaster och efter skådespelen hörde man olika slag av musik och farser, som samma skådespelare, som hade varit med i Hamlet eller Richard föreställde.
Den amerikanska publiken var socialt brokig. De bättre människorna och allmogen satt på samma teater, men herrskapet satt i loge och betalade mer för sina platser än den vanliga mannen på gatan, som satt på parterr eller de fattigaste, svarta och prostituerade som fick titta från läktaren.
Varför fick Shakespeare så mycket publik i Amerika? Några tycker att det berodde på att hamleter och richarder uppfördes mitt i allt populärt skräp. Enligt dem skulle människorna inte ha förstått, vad i verkligheten var fråga om en så högsinnad art som Shakespeare. De förstod inte föreställningarna som en dramatisk helhet, utan de blev förtjusta i några oratoriskt effektfulla eller funktionellt hetsiga scener. Shakespeare skulle även själv i sin tid ha varit tvungen att göra obligatoriska bifall för den vulgära delen av publiken: med vulgärt språk och blodig aktion skulle han ha friat till åskådarna.
Å andra sidan har man tyckt, att Shakespeare ännu efter frihetskriget var en symbol för social stigning: de som ville fika efter mycket måste vara på rätt plats vid rätt tid.
Den amerikanska kulturhistorikern Lawrence Levine tror, att amerikaner tyckte om Shakespeare för hans texters skull. Individen, hennes inre mod, ångest och fruktan hade en avgörande plats i hans pjäser. Individen var den stenfot, som amerikaner litade på. Ambition, som anfäktade Hamlet och Richard, deras självbetraktelse och betvivlan var bekanta för amerikaner.
Den retoriska laddningen i Shakespeares skådespel, deras melodramatiska stil och etiska innehåll tilltalade allmogen i den unga amerikanska republiken oberoende av vad Shakespeare själv hade velat säga till dem. De var kvällens huvudföreställningar, dem ville man se.
Den engelska Frances Trollope reste runt på amerikanska teatrar på 1830-talet. I Cincinnati, Ohio identifierade den resandes exakta luktsinne genast den stank, större än liv, som svävade på teatern. Den spriddes ut av män i skjortärmarna, som spottade hämningslöst och demonstrerade sin förtjusning med dundrande rop och stampande fötter. När orkestern spelade den patriotiska Yankee Doodle Dandy, skrek publiken vilt igen.
Publik från Californias guldgruvor till städer vid östkusten memorerade många scener. Människorna visste, vad de ville. Nybyggarnas och guldgrävarnas Amerika var rik i sin gunst, men obarmhärtigt i sin klander. På vintern året 1856 tyckte publiken i Sacramento inte om den därvarande föreställningen av Richard III. Här och där bröts de vanliga konventionerna. Redan under första akten kastades nu och då morot på estraden. Stormen bröt ut, när Richard klåpade med sitt svärd och stötte det i kung Henry på fel tid. Estraden började fyllas av kål, pumpa och potatis, även en död gås kastades på estraden! Under detta grönsaksras vaknade Henry till liv och flydde tillsammans med Richard.
Den ryktbara Junius Brutus Booth (hans bror var skådespelare John Booth, som mördade Lincoln) spelade Richard i New York på Bowery Theater året 1832. Teatern var fullsatt och publiken var entusiastisk. Richards kungliga gradbeteckningar granskades och hans svärd övervägdes. Man trängde sig nära scenen för att bättre se kung Henry, lady Anne eller spökerna av barn. När Richard och Henry kämpade, omringade publiken dem liksom i en tuppfäktning .
Bebyggelser, som på 1800-talet bredde sig västerut följdes av små professionella teatergrupper, som spelade i biljardsaler, hotellernas aula och krogar. Många amatörer präglade föreställningar med sin egen stil. I Lexinton, Kentucky på 1810-talet fick en lokal metodistpredikants son en liten roll i Köpmannen i Venedig som Portias tjänare. Ynglingen var en hängiven tuggare av tobak. Även på scenen, i ett gammalt bryggeri förändrade han inte sina vanor. Pojken förevisade sin roll med en välsmakande tuggbuss i kinden.
Den ljudliga inlevelsen till förevisningar var en självklarhet för huvuddelen av den amerikanska publiken. Amerikanernas favorit, Edwin Forrest reste på 1840-talet till England för att se därvarande teaterliv. Macredy spelade Hamlet i Edinburg året 1846. Han hade passat in i sin rol en scen, där han svängde en rask piruett och viftade känsligt med sin näsduk. Mitt i en andlös tystnad hörde man en vissling, som påminde om en fräs av en ångmaskin. Det var Forrest, som inte kunde hålla sig.
Macready tog blodigt illa upp. Även tidigare hade han beskrivit Forrest och hans publik som vulgär och grov. Forrest försvarade sig i Times och påpekade, att visslingen var ett berättigat sätt att uttrycka sig på teater. Sådana tankar hade även advokat John van Buren i rättegången efter upploppet på Astor Place. Han tyckte att var och en har en oförglömlig rätt att vissla ut en skådesspelare från scenen.
Man började leva sig in i föreställningarna på olika sätt än förr; välbehagens uttryck förändrades, man hittade allt djupsinnigare och mer komplicerade betydelser från kulturprodukter, och de var inte för alla att förstå. För den köpkraftiga befolkningen, överklassen och den utvidgande medelklassen föddes ett nytt kultturelt rum, som behärskades av olika experter. Smaken blev en allt betydelsefullare del av identitet.
Allmogen började undervisas för "den rätta konsten". Det skolades hur man beter sig på teater, museum, opera och allmänna parker. Individualismen började betyda behärskande av olika sociala roller. Från denna synpunkt var de brusande känslorna en svaghet, en oförmåga att bli en äkta individualist.
Den verkliga konsten var helig och unik: å andra sidan sågs massornas underhållning som jämntjock, monoton och ytlig. Det föddes en fördelning i minoritetens högkultur och i allmogens populärkultur. (Charles Chaplin förstod bra denna kulturhierarki: hans vagabond var också en gentleman.) Man började uppvisa Shakespeare som kvällens enda föreställning på de finaste teatrarna för publiken, som var klädd i sin bästa kostym och som visade sin tillgivenhet med dämpade aploder. Då teatern i Förenta Staterna i början av 1800-talet närmast hade påminnt om nuvarande sportevenemanger, blev publiken nu teaterns passiva del, som hade lärt sig att stillas framför det gudliga ljus, som föll från den heliga kunsten.
Den amerikanska populismen trodde på marknadsekonomins bas, på den privata äganderätten och privatföretagsamheten, men den motsatte sig den ansiktslösa makten, som populisterna tyckte att banker och krösus hade. Den trodde på det vita Amerika, fästan inte på slaveri. För populister var Förenta Staterna moralistiskt överlägsen den aristokratiska Europa. USA var rättvisans nyfödda res publica, ett heligt land av den republikanska och kristliga dygd, ett land där den moralistiskt starka familjeföretagaren hade framgång med ett ärligt och hårt arbete.
Många politiker uttnytjade populistiska känslor, t. ex president Andrew Jackson(1829-1837) och hans politiska apparatur, men det var Orden av de förenade amerikanerna(The Order of the United Americans) som hade lett upploppet på Astor Place. Ordens ledare var Ned Buntline (senare började han skriva romaner om Buffalo Bill). Det var han, som hade låtit trycka flygblad, som spreds ut före Macreadys föreställning. Den här gruppen motsatte sig, den just då mäktiga invandringen från Tyskland och det katolska Irland. De krävde begränsningar till invandrarnas rösträtt och ville begränsa deras möjligheter till medborgarskap. Ur gruppen växte senare Amerikas parti(American Party), som under sitt bästa tid året 1855 hade 43 representanter i kongress.
Året 1892 föddes en omfattande våg av populismen, då Folkets Parti(The People's Party) grundades i St. Louis. Dess höjdpunkt var året 1894: partiets kandidater fick över 1,5 miljoner röster.
Populismens fiende var en korrupterad businessman av den engelska typ, som i sin byrå flyttade ändlösa papper från den enda sidan av borden till den andra. Med hjälp av konspirationer och lärda ord förmultnade dessa salonglejon republiken. Likadana intrigörer var akademiker och intellektueller.
Att allmogens smak blev marginell, var ett hot för populisterna. De förstod det som en del av utvecklingen, där den hederliga människan, som jobbade hårt blev skjuten åt sidan från staffliet av republiken. Shakespeares skådesspel är fullt av intrigrer och konspirationer. Även på detta vis tilltalade de den populistiska mentaliteten.
Den utvecklande marknadsekonomin betydde för småjordbrukare och hantverkare sk förnuftets listighet, som lämnade inte rum för individualismen, baserad på den lokala verklighet, som man kunde bearbeta med händer - verklighet, där man kunde se relationen mellan orsak och följd, där ont och gott var klart skilda från varandra.
Kari Koskela
Litteratur:
Fincher, Jack, Raising the
curtain on a bloody riot and stark mayhem, Smithsonian 1985 vol. 16/7
s.168-190.
Kazin, Michael, The Populist Persuasion, An American History,
BasicBooks, 1995.
Levine, Lawrence, Highbrow Lowbrow. The Emergence of Cultural
Hierarchy in America, Harvard University Press, 1988.
Levine, Lawrence, William Shakespeare and the American People: A
Study in Cultural Transformation, American Historical Review 1984, vol.
89/1, s. 34-66.