Under åren före första världskriget genomgick Förenta Staterna en häftig industrialisering och urbanisering. Landet mottog en immigration av mer än en million människor per år. Vägen till universiteten var öppen för allt fler medelklassungdomar, men samtidigt förlorade den traditionella universitetsbildningen sin betydelse. Nya sociala kunskaper, förmågan att sälja sitt leende, specialiserad yrkeskunskap och en målmedveten vilja att tävla om framgång var efterfrågade egenskaper inom affärslivet. Greenwich Village i New York City, bebott av italienska immigranter, började med sin exotiska atmosfär och sina förmånliga hyror locka dem, som ansåg affärslivets vanor, den hårda konkurrensen och den viktorianska lärdomen motbjudande.
"The Villages" restauranger och klubbar vimlades av egenartigt klädda unga män och kvinnor. På några få år hade områdets rykte övergått dess gränser. "Oäkta bohemer" började trivas där, dyra restauranger och jazz-klubbar uppfördes för människor från Uptown-Manhattan, hyrorna steg och atmosfären blev medelklassbetonad. När den blivande journalisten Malcolm Cowley flyttade till "The Village" efter kriget, talade alla om "den gamla goda tiden år 1916". Enligt Cowley klädde de gamla radikalerna sig egendomligt. Kvinnorna hade kortklippt hår och höll inte hattarna på huvudet utan i handen. Deras korta rockar var färggranna och de bar gråa bomullstrumpor, sandaler och kjolar, vars fållar var kortare än dagens mode. Korsetter användes inte och i Cowleys ögon såg kvinnorna egendomligt satta ut. Män klädde sig mera konventionellt i lediga tweeddräkter. De gamla bohemerna var modfällda och de söp tungsint. Om de överhuvudtaget noterade nykomlingar, förhöll de sig vresigt docerande till dem.
Floyd Dell(1887-1969), en av journalisterna vid tidningen The Masses blev betryckt, när han såg, hur turister kom med "fickorna fulla med pengar och hjärtat uppfyllt av en patetisk iver för att delta i bohemlivets glada njutningar." "De kom objudna till privata fester, presenterade sig, bad att platser skulle visas för dem och erbjöd sig att betala allt!" Snart började det utkomma litteratur, som på skvallerspalters manér skildrade "The Villages" invånare som "spåkvinnor och siare". Här levde, kunde man läsa, glatt sammanbländade, luggslitna socialister och eleganta fotomodeller. Tidningen Quill, som började utkomma år 1917 koncentrerade sig helt och hållet på konsumtion och sällskapliv kring "The Villages" salustånd, affärer och restauranger. När tidningens redaktion tillfrågades om tidningens linje gavs svaret: " Lösnummer 15c, årgång $1,50". I början av tjugotalet blev Village allt tydligare ett centrum för nöjesliv, där det såldes alkohol olaglig.
Eastman gjorde tidningen radikalare och stilen blev mer bitande. Skickliga och satiriska serier gavs mer utrymme. Målaren och illustratören John Sloan(1871-1951) planerade layuoten och gav tidningen en attraktiv pärm med vitsvarta kritteckningar. Ofta ingick i teckningarnas karikatyrer en fet kapitalist eller en lömsk affärsman och gruvarbetare eller industriarbetare, vars muskler och robusta manlighet påminde om den samtidiga socialistiska bildsymboliken i Europa. Tecknarna föredrogs erotiska och livskraftiga bilder av unga urbana kvinnor uppläxade av fylliga puritanska fruar. Ofta blev de sociala konventionerna vända upp och ned även om kvinnorna lika ofta avbildades med traditionell erotikfixering. I februari år 1913 presenterades artikeln En Sann Berättelse om Adam och Eva en biblisk skapelseberättelse, i vilken en kvinna med pompösa muskler försörjde en pytteliten man. Mannen tiggde oupphörligt Eva om att hon skulle räcka honom ett äpple, som växte så högt uppe i ett träd att han själv inte kunde nå det. Eva gick till slut med på saken.
The Masses lästes inte i "The Village" helt okritiskt. Enligt anarkisten och författaren Hutchins Hapgood(1869-1944) var Eastman själv det enda Eastman var intresserad av. För sin del anklagade Eastman anarkisterna för bohemiskt självtillräcklighet, som han ansåg vara oförenlig med vetenskap. För Eastman var anarkismen en hantverkarnas och småföretagarnas idé, som hörde till det förgångna. Men fastän The Masses polemiserade mot anarkismen, beundrades Emma Goldman(1869-1940) av många intellektuella i The Masses.
Emma Goldman var en begåvad och skarptungad talare. Under sin talturné reste hon omkring i landet. Hon talade om preventivmedel och sexualitet, om kvinnornas likställdhet, om anarkism och socialism. I New York redigerade Goldman tidning Mother Earth. Den gula pressen hade gjort Goldman till en kändis. År 1901 hade "Röda Emma" oförskyllt blivit anknuten till mordet på president McKinley. Hon var inte en teoretiker. Hennes filosofi kan karaktiseras som en odefinierad kompromiss mellan betonad nietzscheansk individualism och krapotkinistisk kommunism. År 1919 deporterades hon till Ryssland. Där började hon ganska snabbt kritisera bolshevikerna och karaktiserade Sovjet-Ryssland som statkapitalistiskt
När Förenta Staterna gick i första världskriget i april år 1917, användes patriotismen som ett vapen mot vänstern. Den fick också komiska drag: hamburgare bakades som liberty-bröd och sauerkraut blev kallad frihets kål. Under "The Red Scare" upphörde över 90% av landbygdens lokala socialistiska tidningar att utkomma. The Masses åtalades för konspiration mot värnplikten. Domstolen sammankallades två gånger utan att nå ett enhälligt beslut. De anklagade var unga, akademiska anglo-amerikaner. Attityderna mot dem skillde sig från inställningen till immigranter och krigsmotståndare ur arbetarklassen i motsvarande rättegångar. Trots de friande rättegångsbesluten upphörde The Masses att utkomma på hösten 1917. Tidningen förvägrades postförskottsavgifter och det blev omöjligt att publicera den.
Efter revolutionen i Ryssland försvann teman som feminism, fri kärlek och vardagsfilosofi från debatten. Man var tvungen att deklarera sina politiska ståndpunkter efter händelserna i Ryssland och ta ställning till bolshevikernas propaganda. De tolkningarna man gjorde hade mer göra med Förenta Staternas samhällsliv än med fakta om Sovjet-Ryssland. Eastman blev exalterad om händelserna i Ryssland. Hos Lenin förenade sig en filosof och en politiker, en instrumentalist och en socialist, ansåg han. Lenin var "vetenskapens Kristus", som vågade sätta sig emot "den evangeliska socialismen". Lenins handlingar var enligt Eastman konsekvenserna av logisk, konkret slutledning. Om menshevikerna underskattade klasskampen, så låter Lenin "logiskt och utan att se till person anhålla dem, indrar deras publikationer och låter fängsla dem". Eastman uppskattade Lenin ännu på tjugotalet, då han vände sig mot Stalin och började sin ideologiska resa till höger.
När Eastman och Dell år 1922 lösgjorde sig från The Liberator, den tidning, som blev efterföljare till The Masses, började klasskampsläran få en allt mer religiös framtoning. Michael Gold(1893-1967), som hade vuxit upp i Lower East Sides slum, förde med sig en ny anda till The Liberator. Gold hade en mystiskt tilltro till massornas kraft. "Massorna är aldrig pessimistiska. Massorna är aldrig neutrala - hos dem finns en slutgiltig sanning. Massorna är enkla, starka och säkra. De är fortfarande primitiva och rena." Hans proletära ursprung märktes även på hans utseende. Han hade för vana att inte kamma sitt hår och han spottade oupphörligt, då han ständigt tuggade på en tuggbuss. Han hade på sig en svart, smutsig stetson, vars kant påminde om en sombrero och han tvättade sig så sällan att han alltid var litet smutsig. På detta vis underströk han sin gemensamma identitet med proletariat.
Emma Goldman kritiserade medelklassens suffragetter för trånsynthet och ytlighet. Emancipation betydde för Goldman att individen genomgick en inre förändring. Goldman trodde, att det fria samhället skulle fungera harmoniskt och med egen kraft såsom planeter enligt Newtons gravitationslag. Ju mer människan var en individualist, desto mer var hon social. Men tillskillnad från Floyd Dell som ansåg sig vara en färdig människa, var feminismen för Goldman en personlig, konfliktfylld process. "Hur kan man finna sitt eget jag, och ändå stå i samband med andra? Hur kan man känna djupt i samband med andra och ändå hålla kvar sina egna karaktärsdrag? Ju intelligentare kvinnan är desto mindre har hon möjligheter till ett likställt förhållande." Feminismen var för Goldman en personell utmaning, även om hennes tänkesätt innefattade en mystisk tro på framsteg.
Hutchins Hapgood publicerade året 1919 anonymt en bok The Story of a Lover. "Den man", skrev han, "som aldrig häftigt har viljat ompröva alla värderingar; den som inte djupt i sitt sinne varit en revolutionär, han har aldrig varit kär i en kvinna." Efter att en människa har accepterat den proletära filosofin, ansåg han, "uppvaknar hos älskande en främmande passion, som brytar alla sexuella vanor." Men när Hapgood berättade för sin hustro, Neith Boyce att han hade träffat en annan kvinna, vacklade Boyce till som om hon blivit slagen. När Boyce ordnade en gemensam kväll med en manlig vän och bad Hapgood att hålla sig borta denna kväll, kunde Hapgoods egen förespeglade oavhängighet av hustron prövas. När Hapgood slutligen återvände hem efter en tråkig kväll i Greenwich Village, var Boyce högmodig, tystlåten och ovillig att berätta om kvällen. Hapgood förlorade fattningen, overföll Boyce och tog struptag på henne. Enligt Hapgood var det vanlig "bland poeter och idealister att gamla traditioner och instinkter" var kraftigare än vad de själva hade önskat. De blev deprimerade av svartsjuka. "De led och fördömade sig själva för detta lidande."
Emma Goldmans förhållande till Ben Reitman blev ytterst passionerat. Reitman organiserade Goldmans talturné och vek oavbrutet in hos andra kvinnor. I sina brev till Reitman talade Goldman rent ut: "Och sedan finns det denna andra omständighet, som är så motbjudande, och som är helt omöjlig att uthärda: din ansvarlösa, hänsynslösa attityd till kvinnor, din oärlighet mot mig och mot dig själv. Oj, jag vet att du anser detta vara svartsjuka. Men det är det inte. Jag har jämt och ständig förklarat dig, att om du i sanning håller av en kvinna, om du älskar henne, har jag tillräckligt styrka att hålla ut, även om det skulle smärta mig. Du förnekar att du förleder dessa kvinnor, men jag vet, att ingen, åtminstone inte Grace eller Lioness eller Lilly eller den senaste förtjusningen skulle tycka om att man håller henne som en leksak... Förstår du inte det, Ben?" Goldman ansåg sig själv vara "en jämmerlig slav" uder sin kärlek. Hon bar detta som en martyr. "Viktigare än att uppnå friheten är att kämpa för den. Och även om jag misslyckas, har jag ändå försökt med all min styrka och av hela mitt hjärta. Ju mer jag kämpar för anarkismen, desto längre bort förflyttar den sig. Ju mer kämpar jag för din kärlek, för din hängivenhet, desto mindre blir den. Ändå måste jag kämpa." De flesta förhållande, som grundade sig på s.k. fri kärlek ledde i allmänhet till svartsjukedramer och separation. "Friheten till någonting" tycktes utmynna i hemlighållanden och halvsanningar, i konstlade relations och konstgjorda roller.
Många tyckte också, att det var viktigt för den litterära skaparkraft att ha flera kärleksförhållande. Historiker Ellen Kay Trimberger anser, att de flesta kärleksförhållanden, som radikala män i "The Village" hade, var sådana, att mannen godkände kvinnornas sexualitet, men att förhållandet ändå tjänade männens verksamhet utanför hemmet. Eastmans stormiga kärleksförhållande till skådespelerskan Florence Deshon varade sex år. Deshon stod inte ut med Eastmans oartikulerade förhoppning, att hon skulle ägna sig åt Eastmans arbete. De gifte sig inte och bodde separat - Deshon bodde tidvis i Hollywood där hon hade en liten kärleksaffär med Charlie Chaplin. Förhållande till Eastman upphörde slutgiltigt år 1921. Deshon, som ansåg sig vara misslyckats i sitt arbete tog livet av sig i sin bostad i Greenwich Village i februari år 1922. Eastman reste snart efter detta till Europa och Sovjetunionen. För sin del konstaterade Floyd Dell, att det bara rymdes en artist i en familj. I slutet av tjugotalet förhöll han sig negativ till feminismen.
Den dominerande viktorianska kulturen förnekade sexualiteten: att tala om sex eller sexuella förhållanden gick inte an. Att plädera för sexuell frihet blev en motkultur mot viktoriansk tradition. Trots det positiva frihetsbegreppet började de radikala intellektuella ofrivilligt se samhället som om det bestod av olika sfärer, i vilka olika morala normer gällde. De intellektuellas framstegsoptimism förändrades till vad som kallades "den förlorade generationens pessimism" och en rökande, urban korthårig kvinna i "The Village" stil blev tjugotalets moderiktiga symbol.
Källor: (m.m.)
Hapgood, Hutchins, The Story of a Lover, New York, 1919.
Dell, Floyd, Women as World Builders, New York, 1913.
The Masses, vol. 1/1911 - vol.10/1917.
The Quill, vol. 1/1917 - vol. 7/1920.
Litteratur: (m.m.)
Biel, Steven, Independent Intellectuals in The United States 1910-1945,
New York, 1992.
Cowley, Malcolm, Exile's Return. A Literary Odysseys of the 1920's,
London, 1961(1934).
Dell, Floyd, Love in the Greenwich Village, New York, 1926.
Diggins, John P., The Rise and the Fall of the American Left, New York
and London, 1992
- ,The Promise of Pragmatism. Modernism and The Crisis of Knowledge and
Authority, Chicago and London, 1994.
Falk, Candace Serena, Love, Anarchy and Emma Goldman, New Brunswick and
London 1990(1984).
Fishbein, Leslie, The Radicals of the Masses 1911-1917, Chapel Hill,
1982.
Kennedy, David M., Over Here, The First World War and American Society,
New York, 1980.
Pulkkinen, Tuija, Kansalaisyhteiskunta ja valtio i Kansa liikkeessä,
toim. R. Alapuro et. al., Vaasa 1987.
Skinner, Quentin, The Idea of Negative Liberty: Philosophical and
Historical Perspectives, i Philosophy in History, ed. R. Rorty, J.B.
Schneewind, Q. Skinner, Cambridge, 1984.
Trimberger, Ellen, K., Feminism, Men and Modern Love: Greenwich Village
1890-1925, i Powers of Desire, ed. Ann Snitow, Christian Stansell and
Sharon Thompson, New York, 1983.
Kari Tapani Koskela